Tore och Frejas Mamma

De som känner mig skulle med största sannolikhet beskriva mig som en bilist som kör som en gammal pensionär. Med andra ord, sakta och med stolen framdragen så långt det går.

Häromdagen hade jag och Erika varit i skolan och för en gångs skull lyckats hålla oss till ämne utan att snacka allt för mycket om annat som pågår i våra liv. När vi var klara bestämde vi oss således att ta en tur till IKEA. Erika körde ca 100 m framför mig. I rondellen så blev jag ståendes när det kom några bilar, men kom ikapp henne innan vi skulle köra ur rondellen. Då ser jag henne försvinna med ett swiiiiish i vänsterfilen. Shit, jag hänger väl på, tänkte jag! Vi låg och körde 120-130 i vänsterfilen hela vägen från rondellen till IKEA, med en riktigt idotomkörning strax innan avfartan till Valbo....och vad händer? Jo Erika fortsätter köra mot Sandviken? Eller var det nu Erika??.....

Nä det var ju inte det, Erika hade tutat som en galning när jag körde om henne och hon beskrev min min som livrädd medan jag blåhållit ratten....Vi höll dock på att dö av skratt när jag försökte berätta hur modig jag kände mig när jag hakade på fröken Sundhs bil...jajaj, det gick ju bra som tur var, men ifortsättningen så tänker jag nog köra som en gammal tant igen =)