Tore och Frejas Mamma

Att ramla och slå sig är en fobi jag bärt med mig sedan barnsben. Detta tycker min sambo är väldigt lustigt och han har vid ganska många tillfällen knuffat mig på skoj när vi varit ute och gått varpå jag blir arg som ett bi och säger att jag faktiskt kan ramla. Då fnissar han och säger oj, ja det är ju typ det värsta som kan hända i hela världen!! Ja, för mig är det bland det värsta som kan hända. Speciellt om någon ser mig ligga där med rumpan i backen och benen i vädret. Vintern är med andra ord en helvetesperiod för mig. Så fort första snflingan faller åker cykeln in i bon och om jag ser någon förälder cykla med sitt barn i cykelstol blir jag galen och undrar hur vissa kan få bli föräldrar som är så oansvariga att de ger sig ut på cykel när man faktiskt kan slira i en kurva och ramla!

I går när vi cyklade till hedåsen för vårt kvällsdopp cyklade vi på en grusväg, plötsligt kom en backe med en snäv sväng efter. Jag cyklar då så sakta så det går medan Mathias ställer sig upp på tramporna och går in för att göra en riktigt häftig sväng så det yr grus. Detta medför såklart att jag muttrar irriterat att han borde sakta ner innan han ramlar och jag bromsar demonstrativt mer. Mathias stannar liksom bakom svängen och ropar på mig och när jag äntligen kommer fram till honom frågar han på allvar vad som hände? Jag svarar att jag bara tog det lungt i backen och sen la han fram sin tenngatsterori där han undrade vad föräldrarna på tenngatan hade smällt i mig och SuperMallan eftersom även hon är livrädd för att ramla....

Supermallan är dock ett kapitel för sig, hon kliver av och går ner för backar och hon skulle aldrig komma på tanken att försöka sig på något trick som att släppa händerna eller rätt till luggen medan hon trampar på. Hennes största skräck är trappor, hon har lovat sig själv att aldrig flytta in i ett hus med trappor och det kan man nästan förstå när hon blåhåller sig i vårt trappracke som om det hängde på liv och död. Och så är det väl, för det finns verkligen inget värre än att ramla!! Eller hur? För det första smärtan, för det andra skammen och för det tredje, göra valet om man ska skratta eller gråta. För skrattar man så blir det inte lika pinsamt, oavsett hur jävla ont det än gör kan man alltid dra på ett garv för att slippa skammen....

Min dotter har även hon smittats av denna ramlafobi, hon klättrar med fötterna först bara det blir materialskillnad. Ta tex från grusgången till gräsmattan, eller varför inte över tröskeln till hennes rum, eller från mattan till golvet? Jag tror ramlafobin grundar sig på ett sunt förnuft, vad tror ni?

Någon mer med ramlafobi, säg gärna till så kan vi få stöd av varandra ;0)