Vita lögner om en boll på äventyr....
För någon vecka sedan lånade jag hem en barnbok från högskolans bibbla till en matteuppgift som jag och Erika ska göra i vår matematikkurs. Boken heter En boll på äventyr, till saken hör att den är skriven 1989 och inte går att köpa någonstans. Självklart fastnar Freja för denna bok och jag överdriver inte en sekund när jag säger att vi har läst den 10 ggr per dag i en veckas tid.
Vad gör man då, när detta är en lånebok och ens dotter uppenbarligen älskar den över allt annat? - man drar den fetaste vita lögnen såklart!
Efter att jag och Erika kokat ihop den ena lögnen värre än den andra, om allt ifrån att min hundvalp ätit upp boken till att min dotter rivit sönder varenda sida, kom vi till slut fram till att det skulle vara mest trovärdigt att säga att min väska som boken legat i vid tillfället blivit kvarglömd på bussen och chansen därmed minimal att jag skulle återse den.
Sagt och gjort spatserar jag fram till den ca 100 år gamla bibblotanten och drar min story. Jag säger att jag självklart vill ersätta boken. Tanten tittar på mig och beklagar min förlust och frågar försikigt om jag möjligtvis hört med bussbolaget om de fått in min väska? Jag svarar att det har jag gjort, men att det måste ha varit någon som snott den. Tanten försöker då leta i alla tänkbara register om var man kan få tag på boken, men misslyckas lixom jag gjort tidigare.
Då säger tanten att hon tar bort boken från mitt lånekort...paniken börjar växa eftersom jag har den i Erikas väska och jag inser att den kommer pipa när jag går ut, även fast jag har betalat för den....
- ehh, vi kanske ska vänta nån vecka till och kolla om någon lämnar in den ändå, hasplar jag ur mig...
- ja det kanske är lika bra det, säger tanten....
- Kan du låna på den på mitt kort igen då, så att den inte piper när jag kommer in med den, för det vore rätt pinsamt!
Och det gör tanten och förklarar att jag nu har 4 veckor på mig att få tillbaka den, annars måste de hitta en lämplig summa som gör att jag kan ersätta den.
Jag ler och säger att jag inte vill hellre än att den ska dyka upp och om så inte blir fallet, mer än gärna betalar eller kommer med en annan barnbok.
Sen kilar jag ut, med hjärtat bultande och Erika i släptåg!!!
Frågan är nu: Är jag en hemsk människa??
Till mitt försvar: Jag ska ju betala för den och jag gör nästan vad som helst för min dotter :)
Vad gör man då, när detta är en lånebok och ens dotter uppenbarligen älskar den över allt annat? - man drar den fetaste vita lögnen såklart!
Efter att jag och Erika kokat ihop den ena lögnen värre än den andra, om allt ifrån att min hundvalp ätit upp boken till att min dotter rivit sönder varenda sida, kom vi till slut fram till att det skulle vara mest trovärdigt att säga att min väska som boken legat i vid tillfället blivit kvarglömd på bussen och chansen därmed minimal att jag skulle återse den.
Sagt och gjort spatserar jag fram till den ca 100 år gamla bibblotanten och drar min story. Jag säger att jag självklart vill ersätta boken. Tanten tittar på mig och beklagar min förlust och frågar försikigt om jag möjligtvis hört med bussbolaget om de fått in min väska? Jag svarar att det har jag gjort, men att det måste ha varit någon som snott den. Tanten försöker då leta i alla tänkbara register om var man kan få tag på boken, men misslyckas lixom jag gjort tidigare.
Då säger tanten att hon tar bort boken från mitt lånekort...paniken börjar växa eftersom jag har den i Erikas väska och jag inser att den kommer pipa när jag går ut, även fast jag har betalat för den....
- ehh, vi kanske ska vänta nån vecka till och kolla om någon lämnar in den ändå, hasplar jag ur mig...
- ja det kanske är lika bra det, säger tanten....
- Kan du låna på den på mitt kort igen då, så att den inte piper när jag kommer in med den, för det vore rätt pinsamt!
Och det gör tanten och förklarar att jag nu har 4 veckor på mig att få tillbaka den, annars måste de hitta en lämplig summa som gör att jag kan ersätta den.
Jag ler och säger att jag inte vill hellre än att den ska dyka upp och om så inte blir fallet, mer än gärna betalar eller kommer med en annan barnbok.
Sen kilar jag ut, med hjärtat bultande och Erika i släptåg!!!
Frågan är nu: Är jag en hemsk människa??
Till mitt försvar: Jag ska ju betala för den och jag gör nästan vad som helst för min dotter :)
Kommentarer
Postat av: Annika
Haha! Måste säga att jag är impad hur snabbtänkt du var, att det slog dig direkt att den skulle pipa när du gick ut. gud va pinsamt det kunde bli! Vad gör man inte för sitt barn? :p
Postat av: Lina
Ingen dör av en lite vit lögnt ;)
Trackback